Dainaras berättelse

Dainaras berättelse

Jag var tidigare en del av ett äventyrarfölje, vi kallade oss för Radomirs lansar, tidigare ett legosoldatskompani, innan min tid förstås, men sedan endast ett litet följe lycksökare som reste runt i Hynsolge och dess närliggande ödemarker.

Vi fann denna plats lite av en slump, när vi letade efter en annan sak i området. Jag och Vielko, en bågskytt och jägare, såg en gnistrande punkt uppe på ett berg som vi passerade när vi var cirka tre dagars vandring från Hyllmars fästning. Efter att vår ledare blev skadad i en fallolycka och vårt följe slog ett långt månadsläger i en liten by, tog sig jag och Vielko upp till berget. Det visade sig vara en delvis intakt glaskupol, eller ja, en kupol av sten såklart, fast med glasbitar i. Det är svårt att beskriva så här med ord. Byborna kallade berget för "Den svarta ulvens berg" och undvek det som pesten. Orcher bodde även i trakterna, vilket jag och jägaren såg tecken på.

Efter att vi sökte ett par dagar i området fann vi en väl dold grotta, och djupt inne i grottan, när vi var nära att ge upp, fanns en bakdörr. En dold passage in till ett... till en magisk plats... Det var storslaget. Obeskrivligt. Vielko hävdade att det var av dvärgasort. Tunnlar, salar, mäktiga krigare med skägg och yxor stod vakt i form av stenstatyer. Men vi hörde något djupt nere i berget. En susning, eller en ylning. Vi vet inte vad det var... Vi vågade dock inte ta oss djupare ner utan drog oss tillbaka till vårt följe.

Vår ledare var på bättringsvägen och vi tog ett beslut att ta oss upp dit innan vintern skulle sätta sitt grepp om landet. Vi var trots allt en rejäl äventyrargrupp, elva personer till antalet, så vad som än fanns där nere skulle vi säkert kunna överlista.

Tre dagar innan vår planerade avfärd från byn, anfölls den av bondekrigare från Kandor, Abrahim Stenklos män. De dräpte bybor, de anföll oss i tron om att vi kanske var soldater... När vi själva verket tjänat konungen. Vi splittrades. Många av oss dog. Jag flydde ut i skog och mark. Levde ensam i vildmarken i över två veckor - samtidigt som hösten drog sig allt närmare. När de första snöflingorna föll över landet började jag känna igen mig. Jag tänkte på min far när jag nådde Miskvir, och nu... nu är jag här...

Detta är min fullständiga historia. Jag har kunskap om denna plats. Det är värdefull kunskap. Min pappa har gått i god för er. Om att ni magiker här är att lita på. Att ni mycket väl skulle vara intresserade av informationen.

• Tillbaka till Dainara Sildo.