Prolegomena till den feliciska religionen

Från Söderns Rollspelsklubb
Version från den 4 augusti 2017 kl. 14.15 av dmp>Daniel (Skapade sidan med '=Prolegomena till den feliciska religionen= Litterärt verk av mandelmunken Amnon som omhandlar religionen hos kimzonerna i Felicien. ==Skapelsen== I begynnelsen va...')
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Prolegomena till den feliciska religionen

Litterärt verk av mandelmunken Amnon som omhandlar religionen hos kimzonerna i Felicien.

Skapelsen

I begynnelsen var allt Hav och Havet var Allt. Det mörka Havet, Zykidos, var i ständig rörelse och i rörelsen födde hon tre tankar: Dagon, Philodon och Paridon."

"Dagon, Den Första, var stilla och mörkret samlades kring honom. Han sjönk ner i Havet och i sjunkandet föddes Underjorden och Havet fick sin första gräns."

"Philodon, Den Andra, höll sig vid ytan och dess havsdjur. Då hans skyddslingar strävade högre sökte också stilla Havet och han skapade så Land och Himmel. I skapandet av Land och Himmel så fick Hav, Land och Underjord sina gränser."

"Paridon, Den Tredje, var den snabbaste och full av rörelse men älskade djupen. Paridon blev vred att Philodon skapat sin egen sfär. Med stor fart simmade han uppåt och bröt Havets yta med ett högt rop. I hans ord föddes Människan så att Philodon inte skulle få ha sitt verk för sig själv. Människan var överlägsen alla Philodons varelser, men när Philodn försökte överglänsa sin bror lyckades han enbart skapa halvfolken."

"Zykidos blev även han vred. Där förut allt var gränslös rörelse var hon nu instängd. Tre tankar födde hon åter och den första tanken var Skorpion. Dess gadds gift fick Havet att koka, Landet att skrika, och Himlen att färgas gul. Skorpionen sjönk till botten och steg ner i Underjorden. Där mötte Skorpionen Dagon och stack honom med sin gadd. Dagon var tyst och reste sin hand och Skorpion tjänade honom, ty ingen gadd och intet gift kan döda Döden. Där giftet fläckade Underjorden föddes Guld och Guld är ständigt ett gift i människans sinne."

"Den andra tanken var en Lejoninna. Hennes ögon såg genom allt dunkel och i hennes panna fanns ett tredje öga som stirrade in i framtiden. Lejoninnans glädje låg i blod och hennes andedräkt och rytande var såsom öknens hetta och storm. Lejoninnan lämnade havet och steg upp på Land. På Land hittade hon Philodon och med stort språng störtade hon mot honom. Philodon skrattade, fångade henne i svansen och lägrade henne. Tre gånger lägrade han Lejoninnan innan han dräpte henne och ur hennes kropp föddes De Lyckliga Gudarna: Anatadan, Shahadon och Shaladon."

"Den tredje tanken var den mest vreda och tog formen av en Drake. Dess vingar skuggade Land och Hav och ur dess käftar strålade Underjordens eld. Ögonen stängdes aldrig och de såg Allt. Draken sam genom Hav och flög genom Himlasfärararna och fann Paridon. I Hav och i Himmel stred Paridon med Draken. Landet brann och Underjorden skakade men Paridon dräpte Draken och hennes blod droppade i Himmel, i Hav, och på Land. Så föddes fågel och växt, liksom andar och demoner. Zykidos var nu icke mer och ändock var hon evig och det är sagt hon på den sista dagen skall komma åter och med allt sitt svarta blod söka förstöra gudabrödernas och deras Skapelse.

Om Solen, Månen och Stjärnorna

Philodon tog ett öga från den dräpta Lejoninnan och han kastade upp ögat till himlen och så föddes Månen, Yarikhadon. Paridon tog så ett öga från den fallna Draken och han kastade upp ögat i himlen och så föddes Solen, Shapadan. Men Dagon reste sin hand och Månen blev Mörk och Solen föll ner i Underjorden. Paridon sände då Shahadon och Shaladon, Morgonstjärnans och Aftonstjärnans lejon, att ledsaga Solen genom Underjorden och åter till Himlen. I Yarikhadon, Månen, finns en stor lusta för Shapadan, Solen, och han jagar henne ständigt över himlavalvet. Sällan fångar han henne, men under de nätter av månförmörkelse har han tagit henne och ur deras möte är de otaliga stjärnorna födda då hans säd går såsom ett stråk genom stjärnhimlen.

Människan skapas

Philodon hade samlat jord från Landets alla hörn och han format en människokropp när Paridons röst andades liv i människokroppen, ty Paridons ande är det livgivande molnet. Människan kom till liv och i kropp och ande var hon stark. Dagon såg Människan och för första och enda gången talade han: "Så börjar det. Ingenting skall vara omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Det Ni nu har skapat ska vända sig mot er och förinta Er eller förintas av Er". Dagon reste så sin hand och hans gåva till Människan var Döden, ty enbart i Döden kan Människan finna evigt liv.

Om Felis giftermål med Dagon och Paridon

Anatadan, kallad Den Lyckliga, var den vackraste av alla som fötts ur Zykidos tankar och blod. Felis älskade människan och lärde Mannen att jaga jordens djur, himlens fåglar och havets fiskar. Maninnan lärde hon många ting och konster som är fördolda för Mannen och det är hon som vakar över Maninnans hem och förlossningsbädd.

Dagon såg Felis och en lust till henne väcktes i honom och han steg upp ur Underjorden för att göra henne till sin. Philodon sökte hindra Dagon och de två bröderna kämpade med varandra i formen av två bevingade lejon. Kampen var lång men Dagon var den starkare. När han hade fällt Philodon till marken och slutit sina käftar om hans hals, gick Felis dem emellan och i utbyte mot sin faders liv blev hon Dagons brud. Felis tankar blev mörka och hon tog sin moder Lejoninnans form. Den Olyckligas glädje låg i blod och hennes andredräkt och rytande var såsom öknens hetta och storm.

Philodon grät och han kallade till sin broder Paridon att om han kunde rädda Anatadan från Underjorden skulle han få Felis till brud. Paridon rördes av sin broders tårar och Anatadan, Den Lyckligas, skönhet hade länge funnits i hans sinne. Som ett moln svepte Paridon genom Himlasfärerna och över Land, men han kunde inte finna Felis. Då vandrade han över Havets vågor och i formen av en triton simmade han genom Havets djup, men han kunde inte finna Felis. Till underjorden steg han nu ner och där fann han Dagon och Den Olyckliga. Paridon och Dagon stred med varandra. De brottades som ormar och de högg varandra som lejon. Som tjurar stångades de och som drakar var deras ögons möten såsom härars och skarors möten.

Lava sköt upp ur Underjordens djup och Landet skakade och brann. Havet kokade och självaste Himlasfärerna hotade att rämna. Djuren och växterna dog och Människan hade ingenstans att undfly. Så varade Paridons och Dagons kamp en dag, men när natten kom och Solen sjönk ner i Underjorden förde hon bud till Anatadan att gudabrödernas kamp om henne hotade hela Skapelsen. Anatadan gick då emellan de två bröderna och de besinnade sig. Hon erbjöd dem att hon halva året skulle vara Dagons brud och halva året Paridons. Dagon och Paridon accepterade. Så föddes den olyckliga Hösten och Vintern då Anatadan är Dagons brud och så föddes Våren och Sommaren då Den Lyckliga är Paridons brud. Ur Felis, Paridons och Dagons giftermål föddes sonen Galadon. Han äger sin moders skönhet och list och sina fäders styrka. I Ärans Salar, som omfamnar Himmel och Underjord, samlar han de värdigas själar och på den sista dagen skall han leda de värdiga i kamp mot den återuppståndna Zykidos på Gudabrödernas sida.