Mina resor i norr

Från Söderns Rollspelsklubb
Version från den 8 augusti 2025 kl. 18.45 av Daniel (diskussion | bidrag) (→‎Ett urval av texter)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Mina resor norr

En bok skriven av trollkarlen Luciano ab Tyrmien och författad när denne under sin ålders höst dragit sig tillbaka till en minst sagt märklig bostad. Under sina sista 13 år i livet betalade trollkarlen sitt uppehälle i ett förhållandevis rymligt men ändå enkelt dubbelrum på värdshuset Blå Liljan, strax norr om Argald. Här bodde han fram till sin död, men hann med att skriva tre böcker, samt berätta åtskilliga sagor för barn och resenärer på nedervåningen.

Han avstyrde även tre rövaröverfall mot värdshuset genom åren.

"Mina resor i norr" är den enda bevarade, och den enda kända, boken från Lucianos personliga bibliotek.

Ett urval av texter

Tunnelsystemet

Det största tunnelsystemet i Ereb som jag stött på torde vara de milslånga tunnlar som går från Arzak-Ghôns gruvor och hela vägen bort till undersidan av Hadins grottor. Det var ett grottäventyr som vi hann påbörja vid två tillfällen, men tvingades avbryta på grund av logistiska besvär. Det finns uppgångar vid flertalet ställen längst med vägen - bland annat i Tolvbäckens spindelgrotta och via Mardrömssprickan utanför byn Armaron. Mina bemärkelser hittills gällande detta unika och imponerande tunnelsystem:

  • Total längd är cirkus 30 mil. Man färdas inte mer än två mil per dag, varför en äventyrare måste räkna med att vara under jord i cirka 20 dagar om han inte går ner i något av de bigrottor jag angett tidigare i texten.
  • Grottorna består av fem större naturliga grottsystem som är sammanbundna med tunnlar som byggdes av dvärgar. Jag misstänker att tunnelsystemet inte blev sammanbundet förens under senare Mörkertid, dvs cirka 600 år sedan.
  • En karta över tunnlarna är av yttersta vikt för den som önskar färdas därigenom. Jag lyckades till vår första resa säkra tre separata kartor, som täcker större delarna av systemet. Nu under senare år har jag sammanfogat dessa genom att rita ut dem alla på golvet här uppe på vinden i värdshuset, vilket för första gången gav mig en helhetsblick av dvärgatunnlarna. Så många misstag vi begick under vår ungdomliga dumdristighet!
  • Förekomsten av tunnelsystemet är inte vida känt i skrivande stund. Under våra resor såg vi väldigt få tecken på plundring, annat än den dvärgarna själva gjorde när de övergav tunnlarna.
  • Att dvärgarna övergav tunnlarna torde ha med ökad svartblodsintensitet att göra. De vidsträckta systemen utgör fortfarande hem åt flera mindre grupper svartalfer. Vi såg dock få orcher och svartblod av större sort.

Kejsarporten

En av de märkligaste upptäckterna jag gjort måste vara den gamla "Kejsarporten" i Merendes vildmark, cirka fem dagsfärder söder om Dijksland. Jag fick informationen från en kringresande trubadur som vistats kortvarigt i en by ett tiotalet mil ifrån platsen, där den sk. "Kejsarporten" benämndes "helvetesbrunnen". Trubaduren var aldrig på platsen då det uppenbarligen var ett vildmarksäventyr endast lämpat erfarna äventyrare. Det tog mig ett par år innan jag var i närheten av vildmarken i fråga, efter att ha slutfört ett uppdrag åt Merendes furste, och beslutade mig för att se om det fanns något korn av sanning i det trubaduren så vilt hade beskrivit. ... Och jag blev både hänförd och besviken. Byn som trubaduren vistats i hette Endiegård - en trevlig plats med ett litet värdshus och inte allt för skygga bybor, vilka efter några berättelser och silvermynt var beredda att låta en jägare visa mig vägen till platsen. ... Det tog oss mer än fyra dagar genom eländig terräng innan vi nådde fram till "Kejsarporten", vilket inte var en port i egentlig mening utan mer ett rektangulärt lock i botten av en sänka. Locket, som var i massivt sten och mätte 3x3 meter, var överöst med inskriptioner och bilder, vilka blottlades efter visst grävande. Skrifterna var av gammal kejserlig jori och antydde att det fanns något under locket som var ämnat att förbli förseglat. Måhända en grav eller ett övergivet tempel. Besvikelsen sköljde slutligen över mig när jag förstod att det inte gick att flytta locket, då det torde väga åtskilliga hästars vikt. Inte heller fann jag några sidgångar i klipporna intill. Efter tre dagar tog sig slutligen jag och byjägaren oss tillbaka mot Endiegård. Tillbakafärden var dock av en mer äventyrlig sort då vi överfölls av ett följe slavjägare. Tack och lov kunde mina astrala konster driva dem på flykt.