Bansikan

Trocuspas Bansika

Krigsguden Trocuspas lära handlar om det rätta sinnelaget och kallas Trocuspas Bansika - eller Bansikan i kortare ordalag. Till skillnad från tidigare varianter av bansikan-läran omfattar läran som uppstod på de Trakoriska öarna även ett komplicerat hedersbegrepp. Bansikan som lära har rötter som sträcker sig bortom Trocuspas bansika, även om detta förnekas benhårt av Trocuspa-kulten. Man vill istället göra gällande att bansikan som lära först blev känd för människorna i och med Blodsboken, guden Trocuspas heliga skrift.

Det gemensamma för alla tidigare och även senare former av läran är att man försöker närma sig det gudomliga genom att utöva kontroll över sin kropp och sitt medvetande. Grundsynen är att skapelsen inte är perfekt och att alla ting inom skapelsen är i olika grad defekta. Man vill därför skala av såväl kroppen som sinnet, lager för lager, tills endast en ren kärna återstår.

Själva metoden består i att dela upp det defekta i olika separerade enheter, eller essenser. Genom att först demontera såväl kroppen som själen kan man därefter bit för bit sammanfoga en ny och bättre helhet. Själva bansikan är det tillstånd där man lärt sig betrakta sig själv och sin omvärld som en samling självständiga begrepp, separerade men sammankopplade. Genom att se kopplingarna kan man frigöra enskilda delar efter behag, koppla bort det som inte är önskvärt och omfamna det som är ändamålsenligt i den aktuella situationen.

Vägen till denna insikt är varken kort eller rak, utan kräver såväl det rätta sinnelaget som en järnhård vilja. Man kan heller inte nå denna insikt på egen hand, utan det krävs insiktsfulla lärare som kan agera som guider på väg mot slutdestinationen. Den stegvisa processen är väldigt tidsödande och få lyckas någonsin nå slutmålet.

Bansikans tre symboler

Trocuspas gåva till sina anhängare är de tre tecknen eller symbolerna, vilka fungerar som passager som den troende måste forcera för att nå Bansika. För att nå dit måste lärjungen behärska en mängd så kallade klaver eller nycklar, samt genomgå hårda fysiska och mentala prov. Utbildningen kan också delas upp i tre steg efter varsin symbol eller passage. De tre tecknen är:

• Eken, ty den förmår själv avgränsa sin röta gentemot kärnan.
• Fröet, ty det samlar sitt väsen i en sluten kammare.
• Stenen, ty den vilar oberörd på strömmens botten.

På den första nivån, fröet, lär sig lärjungen att se sitt sanna jag och förstå sin inneboende potential. Samtidigt måste man förstå hur man kan dela upp sinnet i avgränsade fack. På den andra nivån, stenen, lär sig adepten att separera sitt sinne från kroppen och från omvärlden. Man måste kunna förbli oberörd av allting som händer runt omkring en. På den tredje och sista nivån, eken, lär sig den troende att finna sin egen kärna och koppla bort allting annat. Först när man börjat betrakta sig själv i begrepp om olika odelbara helheter kan utbildningen avslutas.

Som fotnot kan nämnas att eken ses som ett heligt träd inom Trocuspa-kulten på grund av att trädet är en av bansikans trenne tecken.

Nycklarna

Träning i Trocuspas bansika sker i självcentrisk meditation över begrepp som jaget och dess relation till sinnet, kroppen och omvärlden. Metodologin bygger på att läraren erbjuder eleven en klav i form av en frågeställning, ett påstående eller ett problem som denne därefter skall kontemplera. Vägen till ett svar går inte via intellektet och eleven har ingen hjälp av sin slutledningsförmåga, utan man måste istället använda sin intuition. Även om det finns ett korrekt svar så är det svaret alltid personligt, och därmed är det själva processen som leder fram till svaret som utgör klaven.

Läraren ökar stegvis svårighetsgraden och leder därmed eleven omärkligt genom var och en av passagerna som de tre symbolerna utgör. Varje gång man övervunnit ett steg verifieras elevens nyvunna insikter i form av rigorösa tester, vilka ofta är potentiellt farliga. Det kan handa om att försätta sin kropp i en skendöd dvala, eller sitta naken på en bergstopp i ett snöoväder.

Klassiska klaver

Kända klaver (översatta ur Blodsboken) är exempelvis:

”Och guden Trocuspa frågade: Vad kom först, eken eller fröet?” ”Och guden Trocuspa uppmanade: Om du kan se mig, döda mig!” ”Och guden Trocuspa talade: Dela din motståndare i tvenne delar, så att det större förhåller sig till den mindre, såsom helheten förhåller sig till densamme.”

I det första exemplet ovan måste eleven enligt den gängse uppfattningen ställa sig över själva det synbara problemet med vilket begrepp som kom först, för att inse att de båda i själva verket är två aspekter av samma begrepp.

I det andra exemplet anses Trocuspa i själva verket uppmana tillbedjaren att inte betrakta honom som ett väsen, utan som ett begrepp. Endast då blir det uppenbart att guden och läran är densamma.

Det tredje exemplet anses ofta i litteraturen handla om ett förhållningssätt till sig själv och sin motståndare. Trots detta är det en allmänt spridd uppfattning bland mindre skriftlärda Trocuspa-troende krigare att ett sådant gyllene snitt bäst utförs med en skarp klinga!

Klaver och deras tolkningar utgör en egen litterär genre inom Trocuspa-kulten, och vissa tolkningar av Blodsbokens klaver är mera etablerade än andra. I själva verket är det lönlöst att försöka katalogisera klaver och deras möjliga betydelser, då betydelsen ändå skiftar från person till person, och då det ändå inte är svaret som är det viktiga utan det är snarare själva sökandet som är målet.

Det har dock inte hindrat präster och självutnämnda profeter från att sammanställa såväl sina egna som andras klaver i tjocka volymer, kompletta med sina mer eller mindre lärda tolkningar. Det är alltså lockande för många att vinna insikt i bansikan genom att försöka förstå läran, någonting som en sann mästare givetvis blott fnyser åt.

Bansikans hedersbegrepp

Heder är ett mycket centralt begrepp inom Trocuspas bansika. Den individuella hedern bestäms av hur väl man hanterar utmaningar, och med utmaningar menas alla handlingar som ifrågasätter ens egen eller någon annans rang, förmåga eller värde. Till detta hör att var och en måste veta sina begränsningar och sitt värde. “Man växer med sina utmaningar“, vilket i praktiken innebär att man endast ska ge sig i kast med handlingar som är värda ens förmåga; man vinner ingen heder genom att syssla med alltför lätta uppgifter, liksom det är dåraktigt att ta sig an alltför svåra uppgifter. I bägge fallen har man inte insett sitt värde och följaktligen drar man vanära över sig.

Vanära är motsatsen till heder enligt Trocuspas bansika. Vanära drar man alltså över sig genom att inte inse sitt värde och sina begränsningar, men också genom inte uppträda korrekt, eller genom att ifrågasätta någon annans duglighet eller värde. Det sista kan man exempelvis göra genom att övervärdera någon, exempelvis genom att skänka en alltför värdefull gåva, eller genom att presentera något som inte är värdigt personen ifråga.

Det är också förolämpande, och därmed vanärande för den som uttalat förolämpningen, att exempelvis be någon bevisa sin duglighet i envig. Dueller är annars ett högst hedervärt sätt att avgöra tvister och konflikter på, speciellt bansikan-kämpar emellan, men bara så länge ingen försöker ifrågasätta någon annans heder eller skicklighet!

Det är dock viktigt att veta i sammanhanget att bansikans hedersbegrepp framför allt gäller de som är insatta i läran och följer Trocuspas väg. Övriga anses sakna både ära och heder. De oinsatta bör dock behandlas med tålamod och överseende, annars förlorar man själv ära. Det är också viktigt att veta att hedersbegreppet inte gäller fiender i strid – då kan man frångå alla regler utan att dra någon vanära över sig, men bara under förutsättning att striden i sig och dess syfte är ärofull. Onödigt dödande och onödig grymhet är också alltid i sig vanärande.

Läran idag

Från att ha haft en guldålder under det Klavykiska rikets välde har Trocuspas Bansika fört en tynande tillvaro. Läran lever visserligen i all välmåga på Trocuspa-kultens födelseplats, det vill sägaön Bhannavil, men den genomsyrar inte längre samhället så som det en gång gjorde. Andra läror och ideal har vunnit mark på bansikans bekostnad, varför läran mest är att betrakta som en kuriositet.

Trocuspas Bansika lärs fortfarande ut på tre platser i den form som läran en gång uppstod. Förutom vid Trocuspas huvudtempel på Bhannavil praktiseras bansikan i denna form fortfarande i munkstaten Nastrôl. Även där för läran dock en tynande tillvaro, men ett felikerkloster där man fortfarande undervisar enligt traditionellt mönster har etablerats på holmen Clusta Noba vid den arktiska ön Marjura i norr. Däremot har nya former av bansikans lära dykt upp efter Klavykiska rikets sönderfall. Många vill helt enkelt använda lärans tusenåriga anor för att etablera sina egna idéer och skolor. Gemensamt för alla dylika sentida varianter är att dyrkan av guden Trocuspa hamnat i skymundan, liksom att hedersbegreppet gärna förbises helt. Bansikans tre symboler kan också ha omtolkats eller anpassats till lokala betingelser eller behov. Trakorierna på Paratorna har i sin tur en väldigt ändamålsenlig syn på såväl Trocuspa som bansikan. Man offrar svulstigt till stridguden inför avgörande fältslag för att försäkra sig om dennes välvilja, liksom man inte försummar att nedlägga krigsbyten efter ett lyckat fälttåg vid Trocuspas tempel. Syftet är dock i lika hög grad att paradera sina egna framgångar inför allmänheten än att hedra guden i sig. Man har också försökt utvinna praktiskt användbara lärdomar ur bansikan liksom man betraktar valda delar Blodsboken som en fältmanual för att utföra kniptångsmanövrer i fält, för att genonföra belägringar eller för att utmanövrera fiendens trupp. En dylik inställning till läran ses givetvis som en skymf och en hädelse av mera traditionellt skolade bansikan-utövare på framför allt Palamux.