Caddo

Caddo

Få länder har påverkat Erebs historia lika dramatiskt som den klippiga kopparhavsön Caddo. Från att ha varit en obetydlig fristad för ömkliga flyktingar från norr är den idag ett mäktigt handelsimperium och en religiös högborg. Namnet Caddo kommer från befolkningens modersmål, dalkiskan, och kan betyda både ”platsen där det växer” (från d: cado - tillväxt) och ”helig plats” (från d: caddei - helig). Caddo kallas sålunda ofta för ”den heliga ön” även på fastlandet, då ön var den stora profeten Odos hemland och även hyste många av hans efterföljare.

Landsfakta

Invånarantal: 2 400 000
Befolkning: Människor 97%, halvlängdsmän 1%, övriga 2%
Huvudstad: Arno (23 000)
Statsöverhuvud: Ingen
Styrelseform: Rådsrepublik
Exportvaror: Fartyg, vin, örter, marmor, navigationsinstrument, hantverk, parfym
Importvaror: Timmer, metaller, kryddor, spannmål
Välstånd: Rikt
Armé: Liten armé, men starkt folkuppbåd i händelse av konflikt. Mycket stark flotta (tack vare värnplikt)
Religion: Konservativ gren av Lysande vägen (dalkisk)
Övrigt: Magi är förbjudet på Caddo - med hot om dödsstraff eller landsförvisning. Dalker är färgblinda.

Geografi och klimat

Ön Caddo ligger strategiskt belägen söder om Zorakin, nära Kopparhavets västra mynning. Caddo, eller ”den heliga ön”, är av vulkaniskt ursprung, vilket märks tydligt på dess geografi. Från öst till väst löper de 3000 meter höga Appobergen, vilka delar ön i en nordlig och en sydlig del. Många av bergen är rester av gamla utslocknade vulkaner och det händer ännu att Caddo skakas av mindre jordbävningar. Appobergen fångar även upp mycket av regnet från de fuktiga havsvindarna, vilket har orsakat mycket bördiga bergssluttningar och mångtaliga åar och floder.

Det är på slättlandet vid Caddos nord och sydkust som den stora majoriteten av den heliga öns befolkning bor. Här, mellan bergen och havet, har jordbruket blomstrat, och både byar och städer vuxit upp. Främst odlas vete och oliver, men Caddo är också känt för delikatesser som vindruvor, dadlar, fikon och smakrika örter.

Större delen av kusterna är lättillgängliga och långgrunda, men en betydande del av Caddos östkust består av höga klippor som ständigt piskas av Kopparhavets vågor. Vissa av dessa klippor har blivit urholkade av vattnet vilket skapat många grottrum som under århundraden använts av munkar och eremiter som velat tillbringa sina liv i bön och stillhet.

Caddos nord och sydsida är tätbefolkade och det finns inte mycket orörd mark kvar på låglandet. På nordsidan är städerna i regel mycket gamla, medan samhällena på sydsidan är yngre. När Caddo förr i tiden fruktade angrepp från Morëlvidyn byggdes sällan städer längs sydkusten, utan snarare förvarsverk. Därför är många av sydkuststäderna än idag befästa och omgärdade av höga ringmurar. Nordsidans städer har alltid varit större och livligare då de ligger längs kopparkonvojen som går genom Solesund.

Appobergen är den enda region av Caddo som fortfarande består av till stor del orörd natur. Marken i bergskedjan är varken bördig eller lättillgänglig och endast några små byar och enskilda torp står att finna där.

Caddo har ett mycket behagligt klimat under större delen av året. Det är sällan mulet och bara i oleironoro och varnoro månad blir luften riktigt fuktig. Annars är Caddo en varm och torr ö med ganska typiskt kopparhavsklimat. Molnen, och således också regnet, brukar hålla sig över Appobergen medan nord och sydsidan är soliga. Under agionoro och oleironoro månad letar sig däremot regnet även ner till kustlandet för att vattna den törstiga jorden. Ibland kan kraftiga vindar svepa in från havet, men rejäla stormar och orkaner är ovanliga på Caddo.

Medeltemperaturer

• Étinoro (Etinne månad) +10°
• Ántioro (Öppne månad) +13°
• Ílioro (Kallte månad) +15°
• Giópporo (Töe månad) +17°
• Pótioro (Spire månad) +20°
• Ossioro (Grodde månad) +26°
• Hékionoro (Halve månad) +30°
• Agionoro (Växte månad) +27°
• Oleironoro (Mogne månad) +22°
• Varnoro (Skörde månad) +15°
• Ibattinoro (Vile månad) +10°
• Iddearo (Mörke månad) +6°

En naturlig krutdurk

Caddos sydsida är torrare och varmare än nordsidan och dess skogar består framför allt av tall och cederträd. Dessa gräs- och talldominerade torra marker med varmt klimat och sydläge i solbelyst uppförsbacke är en naturlig krutdurk när vinden ligger på från syd. Skogs och gräsbränder är en ständig risk, och det behövs inte mycket för att flera områden på södra sidan av Caddo tar eld under vissa delar av året.

Flora & Fauna

Flora

Trots sin vulkaniska geologi har Caddo en hel del intressanta träd och växter. Öns kopparhavsklimat är idealiskt för allsköns örter. Det finns inga riktigt stora skogar på Caddo, och de som existerar är till största del blandskogar. Ju längre man rör sig från Appobergen mot nord- eller sydkusten, desto bördigare blir jorden, även om nordsidan är bördigare än sydsidan. Vid bergens fötter kan man dock finna mycket välmående gårdar som tar tillvara på bergsskurarna för bevattning. Nedan följer ett urval av de träd och växter som står att finna i den caddiska naturen.

Örter och kryddor för matlagning

• Timjan [1]
• Rosmarin [2]
• Mynta [3]
• Basilika [4]
• Oregano [5]
• Peppar [6]
• Saffran [7] - Växer på öns sydsida, framför allt i kantonen Valli. Saffran ses som helig av många troende på fastlandet, då den färgar mat och bakverk i solens färg, men används på Caddo i vanlig dalkisk matlagning.

Frukt och grönsaker

• Oliver [8]
• Apelsiner [9]
• Vindruvor [10]
• Dakfrukt
• Tomater [11]
• Fikon [12]
• Dadlar[13]

Örter för extrakt och droger

• Tyril
• Kvälsterbuske
• Haverrot
• Simeljört
• Davidsblomma
• Tårbuske

Trädslag

• Olivträd [14]
• En [15]
• Appogran (påminner om atlasgranen) [16]
• Caddo-ek (liknar vitek) [17]
• Cederträd [18]
• Maritimtall och pinjetall [19]
• Fikonträd [20]
• Mandelträd [21]
• Ädelkastanj [22]
• Sykomorlönn [23]
• Eukalyptus [24]
• Teak [25]

Fauna

Dvärgelefant

Den mycket egendomliga dvärgelefanten härstammar troligtvis från Efaro och kom till Caddo med tidiga dalkiska handelsresande. Idag är dvärgelefanter en inte alltför ovanlig syn på Caddo, men då de knappast står att finna i övriga Ereb drar de ofta stor uppmärksamhet från besökande utlänningar. Dvärgelefanten ser ut som en mycket liten elefant med en mankhöjd på endast 1,5 meter och dalkerna använder den som drag- och lastdjur på grund av dess styrka. Dvärgelefanten är fredligt sinnad, och det är mycket ovanligt att den slåss. I normala fall flyr en dvärgelefant då den känner sig hotad, men om den är trängd kan det hända att den försvarar sig. Det finns inga vilda dvärgelefanter på Caddo, utan samtliga är tamdjur. Dvärgelefanten är släkt med elefantinen, men är växtätare och betydligt fredligare.

Grå bergspanter

Den grå bergspantern är en släkting till Samkarnas lejon och pantrar. Den kan bli mycket stor, upp emot 170 cm lång och 80 cm hög och är fruktad av de dalker som bor i Appobergens byar. Bergspantern har en varm, grå päls med bruna fläckar vilken fungerar som ett utmärkt kamouflage bland klipporna. En grå bergspanter anfaller vanligtvis inte vuxna människor, men det har hänt att barn fallit offer för dess hunger. Dessutom är det inte ovanligt att pantrarna attackerar får, getter och åsnor i bergsgårdarna.

Enhornad klippget

Den enhornade klippgeten liknar i mångt och mycket en vanlig vildget, med den skillnaden att den endast har ett stort horn som växer ut ur dess panna. Klippgeten lever i Appobergen och är oerhört skygg. Den är eftertraktad för sitt mycket goda hull som dalkerna ofta gör både korv och kötträtter på. Klippgetsjägare är respekterade och omtyckta i bergsbyarna och kan ofta tjäna sig en rejäl slant om de lyckas fälla en handfull getter. Trots att de flesta enhornade klippgetter är vilda finns det också tama klippgetter på Caddos gårdar. Klippgetens mjölk är utmärkt att göra ost på.

Löpmus

Löpmusen har bebott Caddos kustslätter sedan urminnes tider. Den ser ut som en brungrå korsning mellan mus och känguru och blir drygt en meter hög. Sitt namn har den fått från sin förmåga att springa oerhört snabbt på bakbenen. Löpmusen kan, om den inte blir överraskad, utan problem springa ifrån en grå bergspanter. Dalkerna upptäckte tidigt att löpmusens kött smakar fantastiskt gott, och har därför börjat föda upp dem i hjordar. Dessa hjordar går vanligtvis fritt i stora inhägnade hagar. Löpmusköttet är något av en caddisk nationalrätt, och det finns hundratals olika recept som alla skryter om att vara det bästa sättet att tillaga det möra köttet. Löpmöss försvarar sig ytterst sällan i trängda lägen, utan försöker alltid att fly och förlita sig på sin hastighet.

Svartörn

Den gigantiska svartörnen är näst intill unik för Caddo. Den är, som namnet antyder, kolsvart även om hanarnas vingfjädrar skiftar i silver. Näbben är gul och krokig, och dess vingspann kan mäta upp till 2,5 meter. Svartörnarna lever på höga klippor i Appobergen och livnär sig vanligtvis på små klippgetter och harar. De kan bli mycket aggressiva då de känner sig hotade. och det är inte helt ovanligt att de anfaller människor för att skydda sina bon. Svartörnens ägg är mycket eftertraktat och ses som en delikatess i det dalkiska köket.

Caddisk solstjärna

Den caddiska solstjärnan är oerhört ovanlig och betraktas som helig av dalkerna, då den till utseendet påminner mycket om den Lysande Vägens symbol, solen. Den har en stor cirkelrund kropp och åtta armar, och kan mäta upp till 50 cm i diameter. De lever vanligtvis långt ute till havs, men det händer att döda solstjärnor flyter iland längs Caddos kuster. Dessa döda solstjärnor anses vara mycket heliga, och bevaras som reliker i öns helgedomar. Det finns många historier om helanden och under för dem som berört en solstjärna och sedan skänkt den till ett soltempel. Om däremot en fiskare får en levande solstjärna i sitt nät måste denne göra bot genom vallfärd, fasta eller penninggåvor till kyrkan.

Dalkermussla

Den så kallade dalkermusslan är mycket vanlig längs Caddos kuster. Den bidrar med det blåpigment som används vid den heliga tvagningen av rituella kläder och tyger. Därför är munkars kaftaner, solriddares mantlar och riarkers ämbetsdräkter nästan alltid blåfärgade – något som sägs symbolisera himlen. Dalkermusslan smakar dessutom utsökt och marineras ofta i vitt vin för att förstärka den ypperliga smaken.

Caddoponny

Caddoponnyn används precis som dvärgelefanten som drag- och packdjur. Den är mycket liten och har en mankhöjd på ungefär en meter. Trots sin litenhet är caddoponnyn förhållandevis stark och mycket tålmodig. Den förekommer i flera olika mörkbruna nyanser och är för liten för vuxna människor att rida på. Däremot är det inte ovanligt att se dalkiska bondbarn och ankor rida på den lilla hästen.