Kardien

Kardien

Ett feodalt kungarike belägat på Aidnehalvön i västra Ereb.

Landsfakta

Invånarantal: 4 000 000
Befolkning: Människor 95%, halvlängdsmän 4%, älvfolk 1%
Huvudstad: Ekeborg
Statsöverhuvud: Vidar IV
Styrelseform: Monarki
Exportvaror: ull, linnetyger, spannmål, malm och järn
Importvaror: tyger, salt, ädelmetaller
Välstånd: Fattigt
Armé: Svag flotta, svagt infanteri men starkt riddarkavalleri
Religion: Lysande vägen
Övrigt: Kardiens adelsklass är ytterst stark. Exarken för Lysande vägens aidniska gren har sitt säte i Ekeborg.

Geografi och klimat

Kardien utgör den västra delen av Aidnehalvön. Geografiskt indelar man landet i tre delar – Divras udde längst ner åt söder, Faltraxnäs väster därom och norra Kardien. Denna del av landet avskiljs från övriga Kardien av Aidnebergen, som skjuter sina utlöpare nästan ända ner till Faltraxbukten.

Kardien har ett tempererat klimat med varma, vattenrika somrar och kyliga vintrar. Snö är sällsynt vid kusterna, men förekommer inne i landet, särskilt i de norra delarna.

Divras udde

Divras udde är den varmaste och torraste delen av Kardien. Här finns inga stora skogar, men en del mindra och det dominerande jordbrukslandskapet bryts ständigt av skogspartier, dungar och halvöppna ängsmarker. De sydöstra delarna av Divra består av ett torrt stäpplandskap där boskapshjordar strövar fritt och det är långt mellan byarna. Genom Divra flyter tre stora, långsamma floder – Ekeborgsfloden, Aknir och Gridefloden. Dessa utnyttjas till konstbevattning av de bördiga fält som sträcker sig längs dess stränder. Det är därför aldrig långt till nästa by för den som nyttjar någon av de pråmar och kustskutor som ständigt rör sig upp och ner längs floderna. Gridefloden är farbar för sjögående fartyg ända upp till Arntuna.

Faltraxnäs

Faltraxnäs delas på mitten av den väldiga Gladaskogen. Denna urskog skys av alla utom penterna som bebor dess inre. Norra delen av Faltraxnäs är platt och bördig och här odlar otaliga livegna bönder spannmål för att klara sin livhanke och göda sina herrar. Mil efter mil av vajande säd, ståtliga borgar som övervakar landskapet och små fattiga byar. Här är skördarna rika och befolkningstätheten som störst. Södra delen av näset är kargare och erbjuder större variation. Skogar avlöses av äng, åker och torra hedmarker. Kusten består av långgrunda sand- och stenstränder. Här breder rika fiskebankar ut sig och hemmanen ligger tätt.

Norra Kardien

Den här delen av landet är vildare och fattigare än de södra delarna. Under de senaste århundradena har jordbruket fått stå tillbaka för skogen och befolkningen har glesats ut allt mer. Överallt där man reser finner man övergivna byar och ungskog som skjuter upp där det tidigare låg åker. Här måste adeln ständigt skydda sina undersåtar från svartfolken som med ojämna mellanrum kommer plundrandes. I Kardiens nordvästra hörn skjuter Antivins udde ut. Uddens inre är höglänt och skogbeklädd vildmark som befolkas av svartfolk. Nordmarkarna som lever på udden bebor främst kustbandet.

Historia

Kardien bildas år 60 e.O. sedan stormannen Ovar Förstkonung lyckats ena landet. Landet tillhör de som först låter omvända sig till Odos läror och efter den Stora schismen har den aidniska grenen av Lysande Vägen sitt huvudsäte i Ekeborg. Under århundradena efter Odo är Kardien ett av Kopparhavets ledande länder och sprider sin tro och riddarväsendet vida kring. År 424 e.O. omorganiseras landet då echterfolket tar över styret och huvudstaden flyttas från Faltrax till Ekeborg. Man förlorar runt den här tiden sin ledande ställning och tvingas fokusera mer på att bekämpa svartfolken, som alltid hotat från Aidnebergen, men som under Svarta Tornets ledning kommit att utgöra ett allvarligt hot mot riket.

Den Tredje Konfluxen

År 599 f.O. drabbades Ereb av Den tredje konfluxen. Miljardtals köttbitare bet sin väg genom kontinenten. Man räknar med att kontinentens befolkning mer än halverades på ett par veckor, i vissa områden drabbades så många som tre fjärdedelar. Under det följande året fortsätter eländet. Skördarna blir lidande av köttbitarnas framfart och det allmänna kaos som bryter ut i deras kölvatten. Väpnade konflikter utspelas mellan fraktioner som kämpar för att tillskansa sig de resurser som återstår. Till råga på allt så har svartfolken, gömda i sina hålor, många gånger klarat sig betydligt bättre än människorna. De tar givetvis tillfället i akt och plundrar friskt. Under de närmaste följande åren fortsätter befolkningen att minska raskt, snart finns färre än en av fem invånare, kanske så lite som en tiondel, kvar i de forna rikena. Kejsardömet Jorpagna faller ihop som ett korthus och barbariet tar återigen över Ereb. Civilisationen upphör nästan helt, läs och skrivkunnande sätts på undantag och de enda färdigheter som räknas är förmågan att skaffa mat och försvara den från angripare.

Flora och Fauna

Ekskogarna i lågländerna och det småkulliga landskapen i de centrala och nordvästra delarna av kardien växer sig riktigt breda och krumma med långa svepande grenar som får trädkronor att täcka en 1000 kvadratmeter.

Tillsammans med ekarna står enorma uråldriga lindar, mäktiga äkta kastanjer och förvridna månggrenade avenbokar med låga svepande kronor som gjorda att klättra i. Skogarna har en halvöppen karaktär. Varje träd har sitt eget klart avgränsade "revir" innan nästa trädkrona tar vid. Jättelika mångstammiga hasselbuskar breder ut sig för under de glesa ek och lindskogarna. Skogen hyser djur som kronhjort, vildsvin, flygekorre och sjusovare. Varg och karakal har dessa marker som jaktmarker. Dryaderna, trädens väktare sägs ha skymtats i dessa skogar.

Skogarna avbryts av enorma ängs- och hagmarker kantade med bryn av vitblommig hagtorn, slån och hasselbuskar. Enstaka ekar, lindar och vildkörsbär står som jättelika solitärer i landskapet. Ängmarkerna är ett överflöd av gräs och ängsblommor som slåttergubbe, ängsskallra, solhatt, gentiana och blåklocka och orkidéer. Morgondimmor ligger täta över ängarna och man kan nästan höra de silverlika skratten från älvorna och tycka sig skymta deras ringdanser.

Närmare bergen sluter sig sedan markerna igen till täta mörka skogar bestående av bokar, kastanjer, lärk och silvergran. Marker som dessa ger skydd och många ljusskygga varelser både mänskliga och djur. Oförsiktiga vandrare kan berätta om rövare som härjar i dessa marker och gör livet osäkert för resenärer och handelsmän.

Folkets hästar och boskap betar här. Så gör också kronhjort och vitsvanshjort. Muntjaken smyger under lindarna vars grenar hänger ut över vattendragen. Den stampar nervöst och ger akt på minsta ljud eller rörelse. En tvättbjörn kommer smygande med en kräfta som den fångat och sätter sig att tvätta sin mat invid vattendraget på en murken stam som är överhängd med smaragdgrön mossa.

I Nordost nära Goiana och bergen blir det mer inslag av berglönn, skogslönn och sockerlönn som tappas av skogsbygdens folk och ger en välkommen inkomstkälla. Dessa blandskogar av lönnar, vildkörsbär, lindar, bokar och silvergran erbjuder en fantastiskt kuliss om hösten när skogarna förvandlas i intensivt röda, orangea och gula färger och de nedfallna bladen ger marken samma kulör. I bergsluttningarna erbjuder omväxlande bokskogar, gyllene lärkskogar och pyramidala, dunkelgröna silvergranar en vackert avmätt scenografi. Dimhav sveper fram som forsar mellan dalgångarna. En Kejsarörn klär den kristallklara blå hösthimmeln.

I de torrare södra och sydöstra delarna av Kardien växer främst öppna skogar av ek, holmek och halvöppna skogar av pinjetall vars paraplyliknande klargröna kronor skänker välbehövlig skugga och mjukar upp det brända ängslandskapet , och vars frön äts både av godsens grisar och människorna.